Hockey – intervju

www.jcted.cz

Matyáš Staněk: Att spela utomlands var min enorma dröm

Sjuttonåringen Matyáš Staněk, son till tränaren för ishockeyspelarna i Bozetic, Roman Staněk, har redan spelat mycket hockey trots sin ungdom. Matyáš började vid femårsåldern i Tábor under tränaren Milan Šťastný, lämnade sedan i sjätte klass till Veselí nad Lužnicí för att träffa den berömda tränaren Stanislav Jasečeko, där han särskilt gillade sin livliga inställning och disciplin i träningen. Matyáš tillbringade sin första tonårssäsong i Slavia Prag och den andra började i Tábor, men efter ett kort avsnitt flyttade han till Žďár nad Sázavou till andra respekterade tränare Pytlík med Nečas, vars söner är bland de stora talangerna i tjeckisk hockey. Innan säsongen, som för tidigt avslutades av coronaviruspandemin, beslutade han emellertid att ta ett djärvt drag och, efter ett framgångsrikt test, gick mot sitt första internationella engagemang. Matyáš anslöt till svenska Helsingborg, där han har tillhört och spelat i deras J18 och fick några möjligheter att spela med J20.

Var gillade du mest i Tjeckien?
Svårt att säga, eftersom varje steg var annorlunda. Jag har utvecklat min ishockey på alla ställen. Men bra var den slovakiska tränaren Stanislav Jasečko i Veselí, som förbättrade min skridsko-teknik och helt förändrade min inställning till hockey. Och jag gillade också mycket i Žďár nad Sázavou, för Mr. Pytlík är verkligen en stor hockeyexpert och hans hockeyakademi i Telč har skapat många fantastiska hockeyspelare.  Jag kunde också prova det där, när jag var yngre var jag med på lägren, vilket var en stor hockeyupplevelse. Jag har känt honom länge, så när jag erbjöds att åka till Žďár för att spela under honom var jag väldigt glad.

Varför beslutade du och dina föräldrar att åka utomlands?
Att spela utomlands var en enorm dröm från början. I synnerhet är Sverige en bra hockeydestination, så när jag fick erbjudandet tvekade jag inte. Men naturligtvis var vi tvungna att lösa skolan och många andra aspekter, så jag visste inte riktigt hur allt skulle bli. Men i efterhand är jag glad att jag fick möjligheten. Jag hade känt till Helsingborg under en tid, och slutligen fick jag ett testerbjudande, så jag och mina föräldrar åkte upp i april förra året för att testa. Jag gillade tillvägagångssättet från klubben från början, ansvariga och tränaren tog oss överallt, introducerade klubben själv, visade utrustningen, stadion och beskrev hur de skulle föreställa sig säsongen. Jag tränade med dem i en vecka och det blev en definitiv vändpunkt då jag ville stanna där.

Kan du rekommendera detta steg till andra unga hockeyspelare?
Jag tror att det är en person som känner hur det känns. Men som sagt, jag ville åka dit eftersom det var min dröm, så jag gick till honom. Jag tänkte för mig själv att nästa år kanske det inte finns en liknande möjlighet, så jag kan inte vänta. Jag tog risken, vilket så småningom gav mig inte bara utveckling inom hockey utan också vid sidan av. Jag var tvungen att ta hand om mig själv där. Hemma brukade jag ha allt från mina föräldrar, plötsligt fick jag ta hand om mat, tvätta, städa och så vidare. Detta var ett nytt sätt, ytterligare ett steg i livet. Dessutom är livet i Sverige helt annorlunda och staden var perfekt för mig - hundra tusen människor, bra miljö, havet ...

Jag tycker att människor är mycket mer avslappnade och avslappnade, det finns mycket lugn, många människor cyklar istället för att ta bilen. Jag är glad att jag kom dit. Så jag rekommenderar det definitivt till andra om de har en sådan chans, för vägen tillbaka är alltid öppen.

Staden är mer känd för fotboll tack vare Henrik Larsson, vilken tradition har hockey där?
Människor följer mycket i fotboll, den lokala klubben spelar den högsta svenska ligan, det är en traditionell klubb. Jag gick med lagkamraterna på fotboll några gånger, men hockeyn är på uppgång. Till exempel gillar jag hockeyklubbens inställning till hur de vill utveckla ungdomar. De tar upp unga spelare för att ha ett högkvalitativt lag fullt av sina egna spelare, med målet att en gång och om möjligt också komma till de högre svenska divisionerna.

Hur fortsatte du med skolan?
Jag stannade på min COP-skola i Sezimovo Usti, där jag hade mitt första år och för andra året fick jag en individuell plan från rektor så jag kunde göra det på distans. Jag vill tacka hela skolan för att jag har gjort det. Det hjälpte mig verkligen att jag inte behövde gå i skolan i Sverige eftersom jag inte vet hur jag skulle klara det. Början var lite svårare, men jag tror att jag anpassade mig snabbt.

Kan du beskriva hur din klassiska dag i Sverige såg ut?
Jag stod upp på morgonen och tog en joggingrunda eller annan träning. Sedan lagade jag min lunch och på eftermiddagen gick jag till skolan, plus att jag var tvungen att göra hushållsarbetet - städning, tvätt och grejer. På kvällen hade vi vanligtvis träning så jag gick till stadion redan innan och gick på gymmet tidigare. Efter träningen stannade lagkompisarna och jag alltid lite i omklädningsrummet och gick senare hem. Vi var tre från utlandet - förutom mig, en annan lagkamrat från Polen och en från Holland. Klubben hjälpte oss med lägenheter, så vi bodde ensamma, men precis intill varandra, så när vi behövde något hade vi varandra att vända oss till.

Säsongen var ganska bra både i team och personligen. Kan du beskriva hur du gjorde då?

Lite trögt i början men sedan anpassade jag mig, vi som lag spelade ganska bra och tycker att det var en bra första säsong som jag är nöjd med. Vi spelade andra divisionen i J18, och jag fick möjligheten att spela fyra matcher i J20, som spelar i första divisionen. I J20 producerad jag två mål på fyra matcher.

I J18 var vårt mål helt klart att gå vidare för att kvalspela. I vår grupp var vi helt klart de första och bortsett från två eller tre lag hade vi praktiskt taget ingen tävling. Vi avancerade till kvalet som spelades fyra matcher med två lag från andra divisionen och det sista laget från första divisionen. Efter två matcher slutade dock kvalet oväntat i efter att spelat halva serien. Vi uppfyllde verkligen klubbens förväntningar men blev tyvärr besvikna att vi inte kunde spelafärdigt. Tyvärr beslutades att tävlingen upphävdes och nästa år kommer vi att spela igen i andra divisionen.

Din resa hem efter säsongens slut sägs vara ganska svår, kan du beskriva det?

I Tjeckien stängde landet ned vilket inte hade skett i Sverige. Vi förhandlade på distans med föräldrar och klubbens ansvariga om vad vi skulle göra härnäst. Vi tränade fortfarande, så jag ville inte åka hem direkt om kvalet skulle starta igen om några dagar och jag ville inte missa möjligheten att vara med då. Men när säsongen officiellt avslutades gick allt mycket snabbt, jag köpte en biljett på kvällen, var tvungen att packa upp och nästa morgon flög omedelbart. Lyckligtvis gjorde vi det, det var det sista planet hem, och då skulle det vara mycket svårare att komma hem. Jag var tvungen att vara i karantän i fjorton dagar när jag kom hem.

Vill du fortsätta i Helsingborg nästa säsong?

Absolut, jag har ett kontrakt för nästa år också. Jag kommer vara mer förberedd med min erfarenhet från förra säsongen, så jag tror att vi kan ha en ännu bättre säsong. Med J18 är det säkert målet att gå upp igen, och jag skulle också vilja få en ny chans i J20. Tränaren för J20 laget lovade oss att möjligheten att kunna tävla om att spela J20 igen under kommande säsong. Jag har planerat att flyga dit för sommarträningen, men vi får se hur det går med pandemin. Nu måste vi vänta, ingen vet hur situationen kommer att utvecklas. Men jag tror att även om gränserna stängdes skulle jag kunna få ett undantag och lämna eftersom jag hade ett kontrakt tecknat i Helsingborg och registrerat under Svenska Hockeyförbundet.

Förbereder du dig redan för den nya säsongen?

För att vara ärlig vilade jag lite och jag är med min familj eftersom jag har haft ganska mycket under säsongen och inte varit med dem hela året. Jag vill tacka min familj för att jag trodde på mig hela säsongen och stödde mig. Tack vare dem och alla mina tränare kom jag dit jag är nu. Gradvis börjar jag dock förbereda mig och återvända till mitt gamla college.