HHC i världen (del 1)

Axel t.v. och Viktor t.h. i både gamla HHC-dräkten och Rögletröjan

Helsingborgs Hockey Club är en stor förening. Faktiskt en av Sveriges största ishockeyföreningar. Trots att vi redan är många inser fler och fler Helsingborgare hur fantastiskt roligt det är med ishockey och vilken gemenskap som finns i föreningen. Vi växer i antalet för varje år som går men det är inte bara i föreningen som vi växer. Spelare ute i hockeyvärlden som har Helsingborgs HC som moderklubb eller blivit fostrade här ökar i antalet de också. Även om det såklart är tråkigt att behöva säga adjö till omtyckta lagkamrater och vänner unnar vi samtidigt våra spelare att ta sig så långt som de bara kan i sina hockeykarriärer.

I den här intervjuserien är tanken att vi ska kontakta några av de gamla lagkamrater och vänner som tagit klivet ut i den stora världen för att se hur deras liv både på och utanför isen ser ut. Trivs dem? Vad har varit jobbigt? Hur är det att flytta hemifrån i tidig ålder? Vi kan tänka oss att det finns många unga tjejer och killar i föreningen som går och funderar på samma saker som dessa individer redan upplevt.

I del 1 av intervjuserien har vi tagit oss ett snack med tvillingarna Axel och Viktor Smeds som kanske inte befinner sig så väldigt långt bort i hockeyvärlden rent geografiskt då de representerar Rögle BK. Rögle är dock en stor klubb i hockeyvärlden och vi får i dagsläget finna oss i att de regerande CHL-mästarna och SHL-topplagets junior och A-lagsverksamhet befinner sig några steg över oss i hockey-hierarkin. Axel och Viktor har Helsingborgs Hockey Club som moderklubb och har spelat här från hockeyskolan fram till U14. När det var dags för dem att välja gymnasium valde de att fortsätta sina hockeykarriärer i just Rögle BK och deras eftertraktade hockeygymnasium. Ett gymnasium och lag de tillhör även idag.

Ni går ju båda på Rögles gymnasium. Hur var det att komma in där och var det viktigt att ni båda hamnade på samma gymnasium?

Axel: Jag kommer inte riktigt ihåg hur känslan var men vi sökte flera gymnasium och hade vi inte kommit in i Rögle så hade vi valt ett annat gymnasium där vi båda hade kommit in.

Så det fanns liksom inte på kartan att ni skulle gå på olika?

Axel: Nej, jag tror inte det. Vi hade inte velat gå på olika gymnasium.

De nyligen 18 år fyllda bröderna tränar inte bara med Rögle under skoltiden utan har spelat i både J18 Region, J20 Nationell och gjorde nyligen sina seniordebuter för Rögle BK’s A-lag

Något klyschig fråga men hur kändes det att göra debut i A-laget?

Axel: Det var såklart nervöst men man får försöka att smälta det bara. I min debut var jag extraspelare så förväntade mig inte så mycket speltid men vi spelade mot Frölunda i Scandinavium så det var en stor arena med mycket folk liksom.  

Men kunde du sova och äta osv innan matchen eller hur nervös är man?

Axel: Ja, det kunde jag. Alltså man tänkte ju mycket osv innan matchen men man får försöka samla sig bara.

Och för dig då Viktor. Hur tyckte du att det var?

Viktor:  Jag var också extraspelare i min debut och sen hade jag en kompis med mig som också skulle göra sin debut så vi kunde liksom dela på nervositeten vilket var skönt. Vi mötte LHC och Matchen gick till straffar. Jag kunde bara tänka på vilken straff jag skulle lägga haha.

Fick du lägga en straff då?

Viktor: Nej, tyvärr inte

Men du ville lägga en?

Viktor: ja, det ville jag. Det vill man alltid.

Inför en sån debut, får man någon info eller får man träna med A-laget innan eller kommer det bara fram någon och säger ”imorgon ska du spela”

Axel: Nja inte riktigt. Vår tränare i J20 har mycket kontakt med tränarna för A-laget så man har lite koll i alla fall. Sen får man va med på träningen typ dagen innan och matchträningen och videogenomgången innan matchen.

Vad skulle ni säga är den största skillnaden mellan J20 nationell och A-lagshockey på den nivån?

Axel: Det går snabbare. Alla löser svåra situationer på enklare sätt men jag tycker kanske inte att det är skitstor nivåskillnad. Det är såklart högre kvalité på allt men inte jättestor skillnad.

Viktor: Skickligheten är den största skillnaden tycker jag. De är mycket bättre med både klubba och skridsko.

Ni gjorde väldigt många säsonger här i Helsingborgs Hockey innan ni bytte förening och när man pratar med folk här skulle man nästan kunna tro att ni spenderat hela uppväxten här på Olympiarinken. Hur många timmar har ni lagt ner på Olympiarinken tror ni?

Axel: Oj, det är mycket haha. Men man kom dit direkt efter skolan och hade sina egna träningar och sen tränade vi med de som var äldre och sånt med.

Vad var roligast med er tid i Helsingborg? Kan ni nämna några minnen som sticker ut lite extra?

Axel: De stora cuperna var nog det roligaste och något man kan sakna nu när man inte åker på cuper längre. Vi kom 3:a i GIC:en (Göteborgs Ishockey Cup) och vi vann Lilla Elitserien där typ alla de bästa lagen är med vilket var sjukt kul. Sen i DM, som vi också vann, hade vi många möten med Landskrona så det byggdes upp en rivalitet. De matcherna var extra roliga. Men jag skulle framförallt säga cuperna. Man saknar dem lite nu.

Viktor: Jag håller med om cuperna men förutom det är det första som dyker upp när jag fick va maskot för första gången under en A-lagsmatch. Det kändes stort och jag va nervös och sånt men väldigt kul.

Följer ni HHC något? Genom typ sociala medier eller genom att kolla senaste resultaten?

Axel: Ja, vi båda följer A-laget ganska noga på sociala medier. Kollar resultat och sånt.

Har ni några kompisar kvar från tiden i Helsingborgs Hockey?

Axel: Absolut! Har kanske inte jättebra kontakt med alla längre men vissa har vi fortfarande bra kontakt med. Men typ alla vi spelade med känner man igen och snackar med när man stöter på varandra och sånt.

Viktor: Ja, samma här. Vi (Viktor och Axel) hänger ju med samma personer så.

Kan ni berätta lite om hur en vanlig dag ser ut för er nu under gymnasietiden?

Axel: Vi har HG-träningar (hockeygymnasiet) flera gånger i veckan. Det är antingen is eller fys på morgonen sen käkar vi frukost i ishallen. Efter det går vi i skolan till typ 15 och sen har vi minst ett ispass efter. Det blir minst två ispass per dag.

Nu har ju ni kanske inte flyttat så långt men vad skulle du säga var det tuffaste med att flytta hemifrån?

Axel: När man kommer hem och det liksom inte finns någon mat eller sånt. Man får inget serverat till en. Sen var det jobbigt med städningen osv i början. Man är inte van med det men nu är det normalt och man har vant sig med allt.

När jag var i er ålder och det var dags för att söka hockeygymnasium osv tyckte jag att det kändes läskigt att behöva byta klubb. Man hade hört om tuffa klimat, man hade mött varandra mycket och var kanske inte bästa vän med alla motståndare som man potentiellt skulle bli lagkompisar med. Var det jobbigt att komma in i den nya gruppen eller hur upplevde ni det?

Axel: Nej, inte alls. Vi kände många sedan innan så det var lugnt och alla va schyssta.

En annan fördom som man ofta hör gentemot hockeygymnasium och ungdom/junior-verksamhet i speciellt i elit-föreningar är att det blir extremt mycket fokus på resultat och prestation och att man kanske glömmer bort att bara ha kul? Även jag är en vinnarskalle och förstår såklart att det är roligast att vinna men vad tänker ni kring det? Har ni fortfarande kul?

Axel: Jag spelar hockey bara för att jag tycker det är roligt så glädjen finns absolut kvar. Hade jag inte tyckt att det var kul så hade jag hittat på något annat att göra. Vi spelar hockey med våra kompisar och allt vi gör är tillsammans. Det är mycket gemenskap och vi har bara kul.

Om jag förstår det hela rätt så har ni flyttat till Ängelholm och bor tillsammans? Bor ni på nått internat-liknande med andra lagkamrater eller hur ser boendesituationen ut?

Axel: Jag och Vicke bor tillsammans i en lägenhet. De andra i laget bor också i lägenheter lite utspritt över Ängelholm men det är ganska nära till alla. Ska vi gå till några polare tar det väl typ 5 minuter.

Axel och Viktor har precis kommit hem från skolan och för att hinna äta något innan nästa träning står Viktor och lagar mat till dem båda under vårt samtal.  

Blir det mycket pizza annars eller hur löser ni det med maten?

Axel: Haha nej inte så mycket faktiskt. Viktor är bättre i köket så han fixar med sånt. Det blir mycket pasta och kyckling men både far och morföräldrar brukar hjälpa oss med matlådor.

Viktor (som tittar fram lite under matlagningen), stämmer det att du är kocken?

Viktor: Ja, det gör väl det haha. Men vi får mycket hjälp av mormor och farmor osv. Men det jag brukar laga och som även är favoriten eller vad man ska säga är kyckling och pasta. Det blir även mycket grill på sommaren. Typ grilla en köttbit eller hamburgare.

Vem är stökigast av er två i hemmet?

Axel: Det är jag haha. Men det är ganska uppstyrt. Nu lagar Viktor mat och då tar jag disken sen har jag hand om sopor medan Viktor oftast tar tvätten. Vi har ett schema som fungerar bra så det rullar på.

Om vi flyttar över fokus till hockeyn igen så gjorde vi på HHC efter säsongen 2021/22 en sammanställning på spelare som har HHC som moderklubb eller som blivit fostrade här (minst tre år i ungdom) och som i dagsläget representerar en elit-förening. I den samanställningen fanns det 17 stycken sådana spelare. De absolut flesta är i er ålder och när vi gör samma sammanställning efter denna säsongen kommer det vara ännu fler unga spelare som fått chansen. Vad tror ni det beror på?

Viktor: Jag vet inte riktigt varför det är så. Jag tror det beror på att vi va många som spelade ihop länge. Vi sporrade varandra och gjorde varandra bättre hela tiden. Det var också många bra ledare och tränare som triggade oss till att bli bättre.

Axel: Vi hade några riktigt bra årskullar där och vi spelade mycket med varandra och vi hade alltid extremt kul. Sen hade vi bra tränare som gav oss chansen att spela på rätt nivå hela tiden.

Om ni bara ser till er själva. Varför tror ni att just ni blivit så duktiga och fått chansen att spela hockey på elit-nivå? Det finns många bra hockeyspelare där ute men det räcker ju inte riktigt att bara vara bra.

Axel: Jag vet faktiskt inte. Bra gener kanske haha. Nej men vi har hela tiden spelat med bra spelare som hela tiden haft viljan att utvecklas. Vi har pushat varandra. Skulle jag säga nått med mig själv som sticker ut lite tror jag att min spelförståelse hjälpt mig mycket. Även min vilja att hela tiden bli bättre. Sen har jag och brorsan bra kemi så det är svårt att möta oss.

Ni båda är forwards och när man tänker på hockeyspelande forwards som är tvillingar går ju tankarna till Daniel och Henrik Sedin såklart. Har ni samma slags kemi där det är en som gör mål och en som passar?

Axel: haha nej inte riktigt. Jag och Viktor är mer lika varandra i spelsättet men kanske att jag gör lite mer mål och Vicke passar.

Jag tror och hoppas att det är många yngre spelare i vår förening som läser detta. Vad skulle du vilja ge unga hockeyspelare som också vill ut och spela hockey på elit-nivå för tips?

Axel: Tro på dig själv och jobba hårt. Jobba extra så fort det finns tid. När alla andra vilar så gå in och jobba. Det är det som krävs.

Ni har ju bara börjat era förhoppningsvis långa och framgångsrika karriärer som ishockeyspelare men det finns ju många jobbiga hinder på vägen. Hockey är en skadedrabbad sport, glädjen kan försvinna och bara för att man är duktig som tonåring behöver det inte betyda att man är duktig som senior. Är det något som ni funderar över? Har ni några rädslor inför framtiden?

Axel: Nej, det skulle jag inte säga att jag har. Just nu lever jag bara i och med hockeyn hela tiden. Har bara fokus på att spela. Skulle något hända så får jag ta det då.  

Viktor, som återigen tittat fram från sin matlagning, är en av få elit-hockeyspelare med diabetes typ 1.

Det är verkligen inte så ofta man hör om att just elit-idrottare har diabetes typ 1. Först och främst måste jag ju säga att det är en väldigt imponerande bedrift att spela elit-hockey med diabetes men på vilket sett påverkar det dig? Vet du om några andra hockeyspelare på elit-nivå också har det?

Viktor: Ja, men det är ovanligt. Jag vet att Linus Johansson har det. Han är lagkapten i Färjestad. Sen är det även några i NHL med tror jag. Max Domi är nog den största som jag kan komma på. Jag själv har haft det länge så jag har vant mig vid det. Det blir lite som en livsstil. Jag kommer inte riktigt ihåg tiden innan jag hade det så har inte så mycket att jämföra med egentligen. Det funkar bra och jag tänker inte på det.

Om ni höjer blicken lite och tittar mot horisonten. Vad har ni för mål med både karriären i stort och har ni satt upp några mindre delmål på vägen som ska hjälpa er att uppnå det stora målet?

Viktor: Ett delmål är att vi ska spela SHL mer regelbundet nästa år. Ta större plats i A-laget. På lång sikt hade det varit kul att spela i landslaget. Egentligen vill jag bara komma så långt som möjligt.

Axel: Samma här. Jag vill kunna leva på att spela hockey. Inte behöva jobba med nått annat än att spela hockey.

På tal om just pengar så blir man ju konstant påmind om de sjukliga summor pengar som finns inom proffsidrotten. Hockeyn har kanske inte riktigt nått upp till samma nivå som fotbollen och många andra idrotter än men det är sannerligen inga medelinkomster inom proffshockeyn, speciellt inte utomlands. Tänker ni nått på pengarna? Är det en motivationsfaktor?

Axel: Jag vill bara spela på så hög nivå som möjligt och där uppe är pengarna större. Pengarna i sig är inget som jag strävar efter men desto högre upp man tar sig ju mer pengar finns det.

Viktor: Jag vill bara spela för att det är kul och kommer man långt så får man ju mer pengar.

Om vi bara på skoj ponerar att vi i detta nu sitter och summerar era karriärer. Ni är typ 40 år gamla och era spelarkarriärer är över. Hur har karriären sett ut. Kan ni beskriva era perfekta karriärer?

Viktor: Att vinna Stanley Cup.

Axel: Jag håller med. Vinna Stanley Cup med typ Toronto. Någon riktigt stor hockeystad som inte vunnit på länge. Sen OS hade man ju gärna vunnit också.

Innan vi avslutar här måste jag såklart fråga. Innan karriären är slut kommer ni väl hem och skjuter upp Helsingborg i hockeyns finrum?

Axel: Det får vi väl lösa haha.

Viktor: självklart haha.

Och när ni fått era första stora kontrakt i NHL bjuder ni väl över HHC-kansliet så vi också får känna lite på det stora proffslivet?

Axel: Haha…

Viktor: Haha det får vi se.

När vi avslutar intervjun ska bröderna skynda iväg till en av veckans minst 10 träningar och då ska det även spelas matcher i J20 och om de har tur kan det även bli några träningar och matcher med A-laget. Man kan lugnt säga att det krävs att man är villig att lägga ner en hel del tid på hockeyn om man ska lyckas med sin satsning. I dagens hockey kommer man inte speciellt långt på endast talang. Just viljan och glädjen till ishockeyn är nog det som kännetecknar bröderna mest och är just det som gör att de har chansen att gå långt. Men det är extremt många timmar träning som läggs ner och kanske ännu fler timmar av annat roligt som man måste offra, speciellt i den åldern bröderna befinner sig. Men å andra sidan kanske det inte är så mycket att offra, hockey är ju trots allt den roligaste sporten i världen och minnena man skapar tillsammans med sina lagkamrater tar man med sig för evigt. Hockeykarriären är jämfört med andra karriärer väldigt kort och de mesta av allt som kan va spännande och roligt finns kvar där när karriären är över.

Vi skickar ut ett stort tack till Axel och Viktor för att de ställde upp på intervjun och vi önskar dem samtidigt all lycka, både på och utanför isen.