Att bygga genuin hockeykultur i... Kenya?

Dennis Lumumba (seniorspelare), Tim Colby (seniorlagets tränare), Ester (HHC-spelare i TKH), Jeremie Poirier (huvudtränare HHC J18:2)

Genuin hockeykultur i Östafrika? Ja, du läste helt rätt! Vår huvudtränare för J18:2, Jeremie Poirier, hade den unika möjligheten att utforska detta under sitt besök hos Kenya Ice Lions. Följ med när Jeremie tar dig med på en resa genom en oväntad men passionerad hockeyvärld i hjärtat av Östafrika!

Det är lördagsmorgon och familjen är uppe tidigt idag inför vår timmeslånga bilresa till Nairobi, Kenyas huvudstad. Bilresan tar oss först längs tjugo minuter av sönderkörd väg där de många och stora groparna begränsar hastigheten till 20km i timmen, men till vår stor förvåning och glädje vaggas vår bebis till sömn.

Vi kör sedan upp på en av huvudvägarna. Vägen avgränsar till Nairobi Nationalpark där man hittar gott om giraffer, noshörningar och lejon. Sidan av vägen är full med babianer som letar efter dagens frukost. Vi kör vidare och passerar Kibera, den största urbana slummen i hela Afrika. Vyerna är både hisnande och hjärtskärande men ändå på något sätt helt normala.

Efter några felvändningar kommer vi fram till vår slutdestination, hotellet Panari, hem till den första ishallen i Öst- och Centralafrika och den enda ishallen i Kenya. Isytan mäter 32x12m, liten jämfört med Sveriges 60x30m. Syftet med dagens äventyr är att lära oss om Kenya Ice Lions som är det första och enda ishockeylaget i hela landet. Klubben jobbar för att utveckla och få ishockeyn att växa i landet med målet att ta sig hela vägen till ett vinter-OS.

Den första ishockeymatchen i Kenya spelades 2006. Under de nästan tjugo åren som gått sedan dess har sporten växt sakta men säkert. Idag består klubbens verksamhet av tre målvakter, trettio seniorspelare och fyrtio ungdomsspelare. Kenya Ice Lions rekryterar spelare genom skolbesök, rullskridskoåkning och besök till närliggande slumområden. Klubben ger barnen med ytterst begränsade möjligheter i livet chansen att lära sig om och prova på en sport som de kanske aldrig hade föreställt sig spela eller ens hört talas om. Hockeyutrustning är dyr och säljs inte i Kenya, men genom donationer har klubben kunnat hjälpa till att tillhandahålla utrustning till spelare som saknar möjligheten att betala.

På lördagsmorgonen börjar ungdomsträningen 07.30 och idag är det nio barn på isen mellan fem och åtta år gamla, minst hälften så många som de brukar vara på grund av semesteruppehåll. Sjuttio procent av ungdomslaget består av lokala spelare, trettio procent är barn till västerländska föräldrar som bor och jobbar i Kenya.

Ungdomstränaren är kanadensaren Erin och när vi tar oss in i ishallen sätter hon ut konor på isen och förklarar den kommande puckförings-övningen. Den andra tränaren är Dennis, en ung kenyansk man som inte bara tränar ungdomshockey och skridskoåkning utan är konståkare och spelare i Kenya Ice Lions seniorlag. De avslutar träningen precis som vi avslutar många av våra, med en match. Barnen hade det roligt, många är duktiga skridskoåkare och från läktaren går det att känna deras genuina glädje och kärlek för ishockey.

Seniorlagets tränare är Tim Colby, en pensionerad kanadensare som nu ägnar mycket av sin fritid åt att utveckla klubben och sporten. Han agerar tränare och domare, slipar skridskor och mycket mer. För närvarande är den högsta prioriteten att bli medlemmar i IIHF (International Ice Hockey Federation). Han drömmer om och tar fram planer för att bygga en riktig ishall i olympisk storlek, vilket han bedömer kommer kosta mellan 30 och 50 miljoner kronor. Marken till ny ishall har han, kapitalet är ett pågående arbete. 

Flera av spelarna i seniorlaget engagerar sig i ungdomsverksamheten, är skridskoinstruktörer och hjälper till under allmänhetens skridskoåkning. De beundrar västerländska hockeyspelare såsom före detta NHL-spelaren och svensk-kenyanen Johnny Oduya, som regelbundet besöker Nairobi för att bidra till klubbens utveckling.

När det är dags att lämna ishallen förbereder jag mig för att bli omfamnad av helsingborgvinters mörka, blöta tvågraders-väder men jag bemöts istället av en värmevåg. Det är 28 grader, soligt och det finns inte en enda vindpust i sikte. Skönt, tycker jag.

Vädret, omgivningen och kulturen i Nairobi liknar inte det jag vant mig vid i Helsingborg men ändå delar vi på HHC och Kenya Ice Lions ett liknande uppdrag: att utveckla genuin ishockeykultur i våra respektive hemorter. 

Vi båda gör detta på liknande sätt, genom att:

- ge tillgång till utrustning till de yngsta och nyaste spelarna till ett hanterbart pris

- bedriva fritidsliknande program, besöka skolor samt annat samhällsengagemang

- rekrytera både manliga och kvinnliga ledare för att bygga en klubb som speglar samhället

- och möjliggöra för våra tränare och ledare att utveckla ungdomar både som ishockeyspelare och individer.

Under tiden som jag nu sitter och skriver om vårt besök hos Kenya Ice Lions ser jag fram emot att vara tillbaka i Helsingborg och koka mitt Zoegas morgonkaffe. Jag ser också fram emot att få vara med och utveckla en genuin hockeykultur i min hemstad och framför allt ser jag fram emot att en dag få heja på det kenyanska ishockeylaget när de tävlar i sin första OS-match.

-Jeremie Poirier